Airwaves und Ihre Sauerkraut Band Spielt Auf...

Krautrock Sthlm, Kägelbanan, 18/5

Ni får ursäkta så hemskt mycket för den plötsliga frånvaron av närvaro.. Om jag sa att jag hade mycket att göra, skulle jag ljuga, men..

Med sådant här väder vi haft den senaste tiden borde ni väl vara ute i värmen istället ändå?

----------------------------------------------------------------

Efter diverse utskrifter av vägbeskrivningar lyckades jag hitta mig fram till Kägelbanan på Södra Teatern (ner för trappor och grejer). Trevliga lokaler - med, upptäckte jag vad det led - två scener i olika rum som man fick gå emellan. I rummet till vänster fanns baren och en mindre scen. Här hade skivbolaget Airwaves (som tillsammans med Fly-Interzone anordnade det hela) också satt upp ett par bord, där det fanns skivor och annat till försäljning. Införskaffade under kvällens gång Airwaves 10-spårssamling med musik från "de tio första banden på Airwaves" samt en Audionom-t-shirt. Blev nästan övertygad att köpa en Audionom-DVD, men det jag egentligen ville ha var deras Retrospektiv-platta. Som givetvis inte fanns till försäljning.

Trots att man inte kände någon så var stämningen god. Vad tiden gick blev det dock mer och mer folk, trängre och trängre, och - framför allt - varmare. Mot slutet nästan outhärdligt.

Hipsters, krautveteraner, indiekids i klungor och fylkingen-skägg..
Blandade åldrar och blandad publik, även om medelåldern var relativt ung.

I min bråttska att hinna till tåget tidigare lyckades jag givetvis glömma att ta med kameran. Nackdelen: Inga bilder. Fördelen: Jag kunde nu fokusera helt på musiken, istället för att fiddla med nån kamerafunktion.

Första akten var orgelduon Mackaper. Det blev allt från skogslunk till trollröj till trum- och orgeleffektsinferno med trumpet. Som flest var det sex man på scen, som färst* två. Jämförelser med Bo Hansson och Sagor & Swing känns oundvikliga, men när det var fler man på scenen tillfördes både munspel, trumpet, synt och trummor, m.m. vilket gav ett nytt sound.

(*Egen ordkonstruktion, vad tycks? Ska den införas i SAOL? Ring och rösta!)


Mackaper (pressbild)

Härnäst följde Elias Krantz på stora scenen. Elias kunde givetvis inte framföra alla instrument själv, som på sitt kommande debutalbum, utan fick här hjälp. Sex man på plan. Elias själv bytte instrument emellanåt, annars kunde det ha varit svårt att förstå vem som var "huvudmannen". Här var (vilket också kan sägas om kvällen i stort) nyckelordet inte bara rytm, utan R-Y-T-M!
Med episka, svepande melodier och emellanåt vocoder, var det inte svårt att se inre bilder av yttre rymden, ett meddelande från ett förbipasserande rymdskepp. Rymdtemat kunde också skådas i projektionerna i det mindre rummet, där filmsnuttar från diverse Science-Fiction-rullar från 50-talet visades på väggen bakom scenen när banden uppträdde.


Elias Krantz på gitarr (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

Sedan intog Fuglesang lilla scenen. Om Elias Krantz var episk, så var Fuglesang röj, även om det episka nog fanns här också. Iförd sina speciella scenkläder (som jag hoppas inte var så varma som man föreställde sig dom) glömde man dom inte i första taget. Vocoders (återigen), samplers, syntar och de ack så viktiga trummorna. Dom fick igång ett ordentligt gung. För är det något alla dessa band tagit fasta på när det gäller den luddiga termen krautrock, så är det monotonin och rytmiken som framförallt Neu! var pionjärer av.


Fuglesang (pressbild)

Salvatore är det enda av kvällens band som inte var svenska. De sex norrmännen har släppt åtskilliga skivor, vilket jag upptäckte när jag gjorde min bakgrundskoll på nätet. På scen fanns ett gjytter av instrument; syntar, fyra gitarrer som flest, sampler, trummor och mitt på scenen något som skulle kunna kallas ett minitrumset belamrat med koskällor, bongos och annat roligt/exotiskt. Basisten spelade ömsom sitt instrument och pillade ömsom på en laptop eller en sampler. Folk bytte instrument lite till och från. Bandet hade lika svårt att stå still som vi i publiken, kändes det som. Ibland tokade nån till sig på bongotrummorna och det som fanns där i mitten. Allt detta plus skräddarsydda projektioner på väggen. Kort sagt; ögonen hade lika roligt som öronen. Proffsigt.


En tredjedel av Salvatore (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

I lilla rummet drog Chicken el Diablo ut på tiden. Problem med syntarna/orglarna. Man blev något förvirrad av vilka medlemmar som var i vilka band, då samma människor redan synts som extrahjälp till Mackaper och Elias Krantz. Två man tokade loss på orglar/syntar/samplers, och oftast blev det allt för crazy orgelspel, och framförallt för länge. Kvällens enda egentliga lågpunkt. Lät inte alls som jag förväntat mig efter att ha lyssnat på deras MySpace. Jag visste att dom kunde mycket bättre. Men alla kan ju ha en dålig dag.

Deras låt Juggernaut Jugend låter ju som Hallogallo's progressivare och argare lillebror! Sehr gut!


Chicken el Diablo (pressbild)

Tillsist drog alltså Audionom igång i stora rummet. Sju man på scen, om man räknar in Martin Malm, som uteslutande skötte projektionerna. Roterande huvuden, trädgrenar upplysta underifrån, evighetsresande i en biltunnel, allt i ett rasande tempo. Det som var mest imponerande var nog finessen med att sätta en liten, liten kamera ytterst på sångaren Johan Hinders mikrofon, vars mun i extrem närbild med diverse medvetna störningar Malm sedan "sände" på väggen bakom. Hinders ångestfyllda mantraliknande mässande nådde då nya höjder. Han kan inte beskyllas för att sjunga vackert, men det är å andra sidan inte heller själva poängen. Poängen är det transliknande tillstånd som ett stort antal gitarrers oavbrutna mangel och ett trumsets eviga bultande ger upphov till.


Johan Hinders (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

En trevlig kväll var till ända, och hemfärd vidtog. Varvade ner med Brian Eno's tidiga 30-minuters-epos Discreet Music på nattbussen hem.

Tonight I Have To Leave It

Kleerup & The Russian Futurists Remix



Svensk pop är så otroligt svängig i Shout Out Louds nya album. Men allt det där vet ni redan, av all lysande kritik deras nya platta har rönt i svenska medier.

Redan första plattan mottogs väl, men knappast så lyriskt som på andra sidan atlanten, när en lätt omarbetad version släpptes något halvår senare. Hursomhelst har den snurrat flitigt i allt från David
Lettermans till små snärtiga popsnörens skivspelare, och det i sig är ju den bästa recensionen – folkets gillande. Jag gjorde en synnerligen trevlig intervju med två av bandets medlemmar; keyboard- Bebban och basist-Ted, för tidningen Kings hemsida. Till skillnad från mig var de otroligt avslappnade och droppade just så underfundigt roliga kommentarer som man kunde vänta sig, men berättade även
en hel del om turnélivet samt nya plattan. Läs intervjun här!

I samband med nya plattan har även ett par officiella remixer släppts till singeln Tonight I Have To Leave It, av två producenter/DJ's som förtjänar att lyftas fram vid sidan av SOL. Kleerup samt The Russian Futurists har gjort varsin version (klicka på respektive namn för att ladda ned) som skallrar lite extra skönt när man för ögonblicket har mättnat på originalsingeln. Bägge har hittat den rätta electropopbalansen, som gör sig så väl i SOL’s signaturmelodiska slingor och sambatakter.

Kleerup lägger ett tidigt ABBA-sound i bakgrunden men inte förrän två minuter och tio sekunder in i låten börjar man dansa. Och då gör man det med besked. The Russian Futurists lägger en slinga som liknar The Penguin Café Orchestras fantastiska ”Perpetuum Mobile”, som hörs i den puerilt underbara filmen Smala Sussie. Sedan dess kan jag inte bli annat än lycklig av den låten. På samma gång två helt lika men ändå olika versioner av Tonight I Have To Leave It, där jag håller Kleerups version snäppet högre.


Fyra glasögon av fem möjliga för Kleerup's remix.


The Russian Futurists får tre glasögon av fem.

Jag har sagt det förr, men gillar att säga det och gör det således gärna igen: för alla som har förstått att även DJ’s är superstjärnor!

SOL’s Myspace
Kleerups Myspace
The Russian Futurists Myspace

Erik de Vahl "Oh! My Spine"

Brevbärare, musiker...



Köpte för ett tag sedan Erik de Vahls skiva på nätet, som släpptes i den limiterade utgåvan av 100 exemplar. Jag har skiva nummer 82. Några andra innehavare av sagda skiva är Andres Lokko och Billy Rimgard.

Det är pop filtrerad genom.. tja, allt möjligt. Det är skevt och vackert. Kaotiskt och harmoniskt.

Att de Vahl är kommunist är inget han hymlar med, vilket märks inte minst på "Kamraten mittemot", där han tonsatt en dikt av Bruno Bran. Han har även samplat olika brandtal på flera av låtarna. Jag vill dock inte ge mig in i någon debatt här..
Nu är det inte politiken, utan musiken jag vill tala om (även om Erik själv med all säkerhet skulle säga att de två oundvikligen är ihopflätade).

På "Shout It Out" hackas en kyrkokör upp, och öppnande "At Dawn, Still Afloat" börjar med en enkel gitarr som åtföljs av en trumpet, och snart nog en massa ljud som slåss om lyssnarens uppmärksamhet. Något som kan sägas för hela albumet. Det är pop, det är hiphop-rytmer, det är folktronica, klipp-och-klistra.. ja, det mesta.

På sant anti-kapitalistiskt manér finns nu skivan för gratis nedladdning här, efter stor efterfrågan. Döm själva!

Eric Malmberg "Den gåtfulla människan"

Det sagor är gjorda av


Häpna, 2005

Ett album gjort uteslutande på hammondorgel. Kan det vara något att ha? Finns det plats för orglar i dagens moderna samhälle?
Självklart!

Det här känns lika tidlöst som Jan Johanssons "Jazz på svenska".
Urskogen är alltid närvarande i ljuden och melodierna.

"Den mörka skogen" brukar användas i sagor som symbol för ens undermedvetna, en plats där saker dväljs som man inte själv ens riktigt känner till. Därför känns det självklart med den skogsdoftande hammondorgeln som ljudskapare på en skiva gestaltad som en resa genom det mänskliga psyket.

Eric Malmberg är ena halvan av nu sorgligt insomnade orgel & trummor-duon Sagor & Swing, som släppt flertalet album på svenska skivbolaget Häpna, ett bolag som jag har nämnt ett par gånger för mycket för att det ska kunna klassas som hälsosamt.
Häpnas stormogul Klas Augustsson gör alla fantastiska omslag, och detta är inget undantag; en närbild på en gammal tapet räcker gott för att skvallra om insidans skönhet.
Malmberg gillar filosofi och tankeverksamhet, något som märks inte minst här, med titlar som "Överjaget", "Delpersonligheterna" och "Människan och evigheten".

Detta är inget för Linkin Park-diggare eller annat lyssnarvänligt låtsasdjupt MTV-tjafs direkt. Det är ingen "svår" skiva, men den kräver sin tid av lyssnaren. Något som dagens ungdomar med sin "short attention span" har svårt att ta till sig.
Allt ska hända nu, nu, nu, ingen tid för utfyllnad, ge mig hitsen och släng resten!

Då går man onekligen miste om något, för det här är musik att sjunka in i, musik för långa skogspromenader, musik som sagor är gjorda av.

För att citera ett Sagor & Swing-album, som bygger på samma princip:
"Allt hänger samman". Låtarna går in och ut ur varandra.
Även om de fungerar bra var för sig, så bildar de nu tillsammans en helhet.

Det porlar och det skimrar, och överjordiska melodier rinner förbi.

De flesta platser på jorden - och många i rymden - är idag utforskade.
Nu återstår bara det sista ännu icke helt kartlagda området:
den gåtfulla människan.

Nu börjar resan inåt... Hör ni?



5 skägg av 5 möjliga
__________________________________________________________

P.S. Eric Malmberg är en kulturskatt, som måste bevaras. Jag föreslår därför K-märkning! D.S.

P.P.S. Som jag nämnde tidigare, på min egen blogg (host) så var jag en dag ute på en långpromenad:

"Givetvis hade jag ett ypperligt soundtrack i mina öron under denna promenad som förhöjde upplevelsen ytterligare. Ett fantastisk album som gick på repeat. Hur gärna jag än skulle vilja lovsjunga detta album och denne artist, kan jag tyvärr inte berätta detta just nu, av skäl jag ska gå in på senare.."

Vilket album det var kan har ni nog listat ut nu, men de omständigheter som hindrade mig var att jag i samband med införskaffandet av detta album också köpte "Orgelplaneten" till
Fredrik i present, och var rädd att han skulle ana något om jag nämnde att jag köpt ett Malmberg-album.. D.S.

#3

Bingo v.1.0

Thomas har tidigare, på sin egen blogg (host), avhandlat ämnet "gräsliga skivomslag". Kort därefter utkommer en bok, Sveriges Sämsta Skivomslag, där tre herrar (som plötsligt kallar sig författare) har rotat fram svensk pophistorias allra uslaste ansikten utåt. Jättekul och banbrytande, verkligen, fenomenet har pågått i åratal på nätet, där även med trevliga diskussionsforum. Om man dessutom begränsar sig till de svenska artisterna hade man aldrig stött på den tyska förlagan av Bingo Rimér. Det gjorde nämligen jag, och jag skrattar fortfarande, hehe.

#2

Eurovision

Idag är det final i Eurovision Song Contest. Det finns två sätt man kan fira på. Antingen firar man för att Ola Salo och hans mannar är så otroligt bra och svängiga, eller så firar man ironiskt för att Ola Salo och hans mannar är så otroligt bra och svängiga. Christer Björkman lovar att han skall ge upp musiken om Ukrainas bidrag vinner, samtidigt tippade SvD Ukraina som en av vinnarkandidaterna. Spännande, nu gäller det att vi hjälps åt att nöta på Ukrainas telefonsluss.

#1

Hallå där, Thomas Skoog!

H: Du har precis startat en blogg tillsammans med mig, Henrik Sagen. Vad är ambitionen?

T: Ja du, Henrik.. Det skulle väl vara att vi på något sätt försöker skriva om kulturella ting, utan att vara (för) pretentiösa.. hehe. Skriva om ting och händelser som intresserar oss, etc.

H: Du har ju drivit en egen blogg under längre tid, kommer det här projektet att lägga din gamla blogg på is? Känns det som att jag inkräktar lite på dina tidigare domäner? Jag har ju velat gästblogga hos dig, gör du det här bara för att vara snäll?

T: Haha.. nej. Det låter ju som en allmänt kul idé, med flera "skribenter". Det blir lite mer blandat då, och man kanske i större mån försöker undvika att gräva sig för djupt ner i sin egen navel. Och nej, min egna blogg kommer inte att försvinna. Så här i startgroparna tror åtminstonde jag att denna blogg kommer att ha längre, "djupare" inlägg, och därmed mer sporadiskt. Och mellan de seriösare grejerna kommer jag skriva om smått, alldagligt skit som vanligt på min blogg.

H: Skönt att höra, jag gillar att frossa i en massa musiknörderi på din blogg. Men hur kommer arbetsfördelningen att se ut tror du? Får jag skriva om smått, alldagligt skit i den här bloggen, eftersom jag inte har någon egen?

T: Haha, det förstås.. Nej. Det här är en seriös blogg. Vad gäller "arbetsfördelningen" så lär vi ju köra lite olika grejer.. vad gäller det mer obskyra grejerna har jag en känsla av att jag kan svamla på, medan du lär ta modebiten.. hehe.. Jag är inte insatt/välklädd nog för att tala om dylika ting..

H: Nej, det är du inte, och jag är inte tillräckligt bevandrad inom den elektroniska musikens alla avarter för att kunna uttala mig om sådant. Nog om detta. Är Ronnie Sandahl en sopa?

T: Svar ja. Nä, men allvarligt, att tala skit om saker man inte vet något om känns lite.. ja. Sen finns det ju onekligen ett underhållningsvärde i "kulturelitism" och liknande. Att läsa om allt som Nöjesguiden klankar ner på är onekligen roligt, men det måste ju finnas medkänsla också. Eller nåt. Vad gällde musikbiten, så lär jag förhoppningsvis inte bara avhandla elektronisk musik, utan allt möjligt. Hoppas jag. Termen "allätare" känns något död, eftersom alla som saknar musiksmak använder den, men jag vill återta ordet.

H: Okej, det låter fint, men allvarligt nu. Är Ronnie Sandahl en sopa?

T: Ja.