Airwaves und Ihre Sauerkraut Band Spielt Auf...

Krautrock Sthlm, Kägelbanan, 18/5

Ni får ursäkta så hemskt mycket för den plötsliga frånvaron av närvaro.. Om jag sa att jag hade mycket att göra, skulle jag ljuga, men..

Med sådant här väder vi haft den senaste tiden borde ni väl vara ute i värmen istället ändå?

----------------------------------------------------------------

Efter diverse utskrifter av vägbeskrivningar lyckades jag hitta mig fram till Kägelbanan på Södra Teatern (ner för trappor och grejer). Trevliga lokaler - med, upptäckte jag vad det led - två scener i olika rum som man fick gå emellan. I rummet till vänster fanns baren och en mindre scen. Här hade skivbolaget Airwaves (som tillsammans med Fly-Interzone anordnade det hela) också satt upp ett par bord, där det fanns skivor och annat till försäljning. Införskaffade under kvällens gång Airwaves 10-spårssamling med musik från "de tio första banden på Airwaves" samt en Audionom-t-shirt. Blev nästan övertygad att köpa en Audionom-DVD, men det jag egentligen ville ha var deras Retrospektiv-platta. Som givetvis inte fanns till försäljning.

Trots att man inte kände någon så var stämningen god. Vad tiden gick blev det dock mer och mer folk, trängre och trängre, och - framför allt - varmare. Mot slutet nästan outhärdligt.

Hipsters, krautveteraner, indiekids i klungor och fylkingen-skägg..
Blandade åldrar och blandad publik, även om medelåldern var relativt ung.

I min bråttska att hinna till tåget tidigare lyckades jag givetvis glömma att ta med kameran. Nackdelen: Inga bilder. Fördelen: Jag kunde nu fokusera helt på musiken, istället för att fiddla med nån kamerafunktion.

Första akten var orgelduon Mackaper. Det blev allt från skogslunk till trollröj till trum- och orgeleffektsinferno med trumpet. Som flest var det sex man på scen, som färst* två. Jämförelser med Bo Hansson och Sagor & Swing känns oundvikliga, men när det var fler man på scenen tillfördes både munspel, trumpet, synt och trummor, m.m. vilket gav ett nytt sound.

(*Egen ordkonstruktion, vad tycks? Ska den införas i SAOL? Ring och rösta!)


Mackaper (pressbild)

Härnäst följde Elias Krantz på stora scenen. Elias kunde givetvis inte framföra alla instrument själv, som på sitt kommande debutalbum, utan fick här hjälp. Sex man på plan. Elias själv bytte instrument emellanåt, annars kunde det ha varit svårt att förstå vem som var "huvudmannen". Här var (vilket också kan sägas om kvällen i stort) nyckelordet inte bara rytm, utan R-Y-T-M!
Med episka, svepande melodier och emellanåt vocoder, var det inte svårt att se inre bilder av yttre rymden, ett meddelande från ett förbipasserande rymdskepp. Rymdtemat kunde också skådas i projektionerna i det mindre rummet, där filmsnuttar från diverse Science-Fiction-rullar från 50-talet visades på väggen bakom scenen när banden uppträdde.


Elias Krantz på gitarr (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

Sedan intog Fuglesang lilla scenen. Om Elias Krantz var episk, så var Fuglesang röj, även om det episka nog fanns här också. Iförd sina speciella scenkläder (som jag hoppas inte var så varma som man föreställde sig dom) glömde man dom inte i första taget. Vocoders (återigen), samplers, syntar och de ack så viktiga trummorna. Dom fick igång ett ordentligt gung. För är det något alla dessa band tagit fasta på när det gäller den luddiga termen krautrock, så är det monotonin och rytmiken som framförallt Neu! var pionjärer av.


Fuglesang (pressbild)

Salvatore är det enda av kvällens band som inte var svenska. De sex norrmännen har släppt åtskilliga skivor, vilket jag upptäckte när jag gjorde min bakgrundskoll på nätet. På scen fanns ett gjytter av instrument; syntar, fyra gitarrer som flest, sampler, trummor och mitt på scenen något som skulle kunna kallas ett minitrumset belamrat med koskällor, bongos och annat roligt/exotiskt. Basisten spelade ömsom sitt instrument och pillade ömsom på en laptop eller en sampler. Folk bytte instrument lite till och från. Bandet hade lika svårt att stå still som vi i publiken, kändes det som. Ibland tokade nån till sig på bongotrummorna och det som fanns där i mitten. Allt detta plus skräddarsydda projektioner på väggen. Kort sagt; ögonen hade lika roligt som öronen. Proffsigt.


En tredjedel av Salvatore (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

I lilla rummet drog Chicken el Diablo ut på tiden. Problem med syntarna/orglarna. Man blev något förvirrad av vilka medlemmar som var i vilka band, då samma människor redan synts som extrahjälp till Mackaper och Elias Krantz. Två man tokade loss på orglar/syntar/samplers, och oftast blev det allt för crazy orgelspel, och framförallt för länge. Kvällens enda egentliga lågpunkt. Lät inte alls som jag förväntat mig efter att ha lyssnat på deras MySpace. Jag visste att dom kunde mycket bättre. Men alla kan ju ha en dålig dag.

Deras låt Juggernaut Jugend låter ju som Hallogallo's progressivare och argare lillebror! Sehr gut!


Chicken el Diablo (pressbild)

Tillsist drog alltså Audionom igång i stora rummet. Sju man på scen, om man räknar in Martin Malm, som uteslutande skötte projektionerna. Roterande huvuden, trädgrenar upplysta underifrån, evighetsresande i en biltunnel, allt i ett rasande tempo. Det som var mest imponerande var nog finessen med att sätta en liten, liten kamera ytterst på sångaren Johan Hinders mikrofon, vars mun i extrem närbild med diverse medvetna störningar Malm sedan "sände" på väggen bakom. Hinders ångestfyllda mantraliknande mässande nådde då nya höjder. Han kan inte beskyllas för att sjunga vackert, men det är å andra sidan inte heller själva poängen. Poängen är det transliknande tillstånd som ett stort antal gitarrers oavbrutna mangel och ett trumsets eviga bultande ger upphov till.


Johan Hinders (foto: Oskar Zander/Rockfoto.nu)

En trevlig kväll var till ända, och hemfärd vidtog. Varvade ner med Brian Eno's tidiga 30-minuters-epos Discreet Music på nattbussen hem.